Har sytt färdigt kjolen nu, men ändå avrt det inte riktigt som jag tänkt mig...igen.

Ska göra ett nytt försök imorn så får vi se hur det slutar:-)

Sitter ännu i valet och kvalet om man sku fara och gympa idag, men samtidigt är det ju rätt fint väder fortfarande så en riktig långis skulle sitta fint det med. Ja, åså får Lillan prova sin overall oxå:-)

Nu måste jag ta en liten uppröjningsrunda här, men sen ska jag påbörja min kjol. Får ser hur det blir. För tyget jag köpt behöver man egentligen anvnda en stretchsymaskin till om man ska få det bra. Och det har ju inte jag direkt va, men vad gör man inte...

Så om det inte skiter sig totalt borde jag ha en kjol färdigt tills ikväll:-D

Har varit på långsväng med skruttarna, men denna gången glömde jag inte gogglesarna. Men tror du inte det vart molnigt då såklart?!

Nåja har jag tagit med mig dom så är det bara ha dom på, får man ju se lite cool ut för en stund iaf:-)

När jag kom hem satte jag mig vid maskinen så nu är overallen klar, och den vart riktigt fin tycker jag!

Det blev med alvhuva trots allt, jag tycker att det är såå fint!

Nåja här kommer den(för den som är intresserad av fler bilder så är det bara kika på min pixbox):

Guuu så hemskt, det är en kvinna som genom hela graviditeten har svåra blödningar och föder sen sin son i V.27+1 Barnet klarar det rätt bra till en början men sen uppstår det komplikationer och barnet dör. Samtidigt är mamman svårt sjuk och ligger på intensiven, och svävar själv mellan liv och död.

  Jag har ju blivit så blödig efter att  jag själv fått barn och det där gör bara för ont att se. Att höra pappan berätta när han tar barnet i sina armar och han tar två andetag och sen somnar in. Usch vad jobbigt, man bara tänker på sina egna och nej...Man kan inte tänka så, det är för hemskt.

  Vad vore jag utan mina barn? Så känns det, barnen är ju min mening i livet, mitt allt, utan dem vore jag ingenting.

Det är fult att säga så jag vet, men det ÄR så, JAG känner så.

  De föräldrar som överlever sina barn måste ju ha en enorm inre styrka, att kunna ta sig förbi det och hitta meningen med livet ändå.

Jag vet inte hur de gör, men en stor eloge till dem.

Jag tror inte att jag skulle vara så stark, jag skulle nog inte kunna gå vidare, jag skulle nog inte vela.

  Tänker ibland på de som förlorade hela sina familjer i Tsunamin, som kanske förlorade både man och alla sina barn, kommer hem och allt är bara tomt. Hela familjen raderad. Hur klarar man av något sådant?

  Komma hem från semestern(lr vad man nu kallar det), och det ser ut som vanligt, men ingenting är det.

Låsa upp dörren till hemmet, kliva in i hallen, se jackorna och skorna vara precis som när man lämnade det.

Gå runt i hemmet, det skulle vara som att familjen är där men ändå inte, som att det bara ute för en stund och kommer tillbaka närsomhelst. Och att då veta att de är inte bara borta för en stund, utan för alltid.

Att veta att man aldrig får se dem igen.

Tänk hur hemskt att behöva uppleva något sådant.

Det är min absolut största skräck i livet, finns ingenting jag är mer rädd för. 

Har försökt få en bild när hon vänder sig, men hon vill inte göra just det när jag är framme med kameran. Så här får ni istället en halv-vändningsbild!

Satt uppe och såg en massa tv igår,vet inte varför egentligen, var ju inge särskilt bra på. Ja så det får man sota för idag, Lillan är på munprutt och gnölhumör, så sova ut går inte så jättebra.

Soligt verkar det bli idag så då får man väl ge sig ut i finvädret en sväng, och sen måste jag ge gärnet på slutspurten med overallen.

Den måste bli klar idag!

Det här är vad jag köpte på ljuspartyt, en Sugar Body scrub. Har inte testat den än, ska spara den till ett speciellt tillfälle, den luktar sååå gott ska ni veta!

Nu har jag varit på  gympan, syndat med lite cola efteråt och har nu hamnat här. Har nu laddat över bilderna från kameran så nu ska ni minsann få höra vad som är så speciellt med denna dagen:

  LILLAN HAR VÄNT SIG!

Tidigare har hon inte riktigt fått med sig armen så man har inte riktigt kunnat säga att hon vänt sig helt. Men idag har hon gjort det och två gånger dessutom, så det är en mycket stor dag i Nyman/Sandbergfamiljens liv. Tyvärr hann jag inte fram med kameran i tid, men jag fotade iaf när hon just kommit över på mage så det bjussas på här nedan.

   En annan stor grej är att hon har börjat känna igen nappflaskan! Jag tänkte vara ute i god tid så jag gick iväg och gjorde välling(okejokej ersättning då) innan hon började visa att hon var hungrig. Sen plockade jag upp henne därifrån hon låg nöjd och glad, och direkt hon såg flaskan skrek hon helt hysteriskt sådär som de gör när det ser mat. Haha, det var nästan så man började tjuta själv, sötunge!

(Notera leksaken hon lyckats få upp på ryggen!)